Harry Martinson

Harry Edmund Martinson som hans fulla namn lyder föddes den 6 maj 1904 i Jämshög någonstans i Blekinge. 11 februari 1978 dog han en helt naturlig död i Stockholm där han bodde under sina sista år i livet. Han var en svensk författare som 1974 tog mot Nobels litteraturpris, priset delade han med Eyvind Johnson. Hans första verk var dikten “Sanningssökare” som han 1927 publicerad i tidningen Arbetaren. 1929 medverkade han i antologin Fem unga och senare samma år publicerade han sin allra första diktsamling som hette Spökskepp. Men han slog aldrig riktigt igenom med dessa dikter. Det skulle han göra med senare verk.

Harry hade en ganska tuff uppväxt då hans pappa avled i lungtuberkulos 1910 och när hans mamma 1911 emigrerade var den hemska, föräldralösa uppväxten ett faktum. Hans mamma lämnade honom alltså ensam i Sverige utan någon som helst nära släkting som skulle kunna ta hand om honom. När Harry hittades på gatan några dagar efter att mamman hade åkt så såg han inte bra ut. Men han blev intagen på barnhem och ackorderades sedan ut som fosterbarn. Harry spenderade tid på olika barnhem runt om i landet; till exempel i Göteborg och Skeppsgossegården i Karlskrona. Vid 17 års ålder gick han ut till sjöss och seglade jorden runt. Under denna tid läste han mycket böcker och det är egentligen så han började skriva sina egna böcker och dikter. Men på grund av en lungsjukdom fick han gå i land för alltid för hans plan var att dö till sjöss.

Harry var gift med Moa Martinson mellan 1929 och 1941 och med Ingrid Lindcrantz från 1942 ända tills han dog. Under hans giftermål med Moa var han mest produktiv med att skriva böcker som dock publicerades flera år senare. Men han slog igenom med diktsamlingen Nomad 1931. En av hans mest kända verk är Nässlorna Blomma som publicerades 1935. Nässlorna Blomma handlar om ett oönskat barn på resa genom Sverige och många tror att det är en historia om Harry själv.

Jag har själv aldrig läst något som Harry har skrivit, men jag kan tänka mig att att hans böcker och dikter väcker många känslor hos läsaren. Det är han också känd för. Det jag verkligen fastnade för hos Harry var hans enorma vilja att fortsätta, att han aldrig gav upp.

Så, Harry var en väldigt speciell och unik person. Han blev lämnad av sina föräldrar när han var endast sex år. Han reste jorden runt på en båt och ville dö till sjöss. Det var hans plan i livet, men han drabbades av en lungsjukdom och fick gå i land för alltid. Eftersom han hade läst mycket böcker bestämde han sig att börja skriva och det  gick ju bra för honom. Han fick ju liksom Nobelpriset 1974. Så där ser man, livet blir inte alltid som man vill, men man måste göra det bästa av situationen. Det gjorde Harry i alla fall.

av Ivo Kuijpers 9c